Förlossningen del 2

Hej igen.

Det blev en riktig cliffhanger detta.

Jag fick iallafall komma in på ett förlossningsrum, och där gick jag och hängde över en såndär gå-stol eller vad det kallas. Jag försökte även ligga över en saccosäck, men det gick bara inte. Vem vill ligga på en sån? Det blir ju bara obekvämt.

Björn var söt hela tiden. Han hade gått ner och hämtat lite väskor från husbilen och på vägen upp köpte han Aftonbladet och en chokladkaka. Sen satte han sig på stolen i rummet och började läsa.

Jag tyckte fortfarande att det var ganska lugnt även om värkarna kom tätare och tätare och gjorde mer och mer ont. Jag tänkte hela tiden att det kommer att bli MYCKET värre än så här, det här är bara början.

De hade en cd-skiva i rummet och det var Marie Fredriksson-nånting.

Jag spelade den och jag minns att när jag låg där i krystvärkarna så hörde jag Marie i fjärran sjunga, "det här ska bli den bästa dan i mitt liv", haha. Det var komiskt.

Jag tror varken Björn eller jag riktigt förstod att det var riktigt nära. Han satt och läste och jag vankade på där och stånk-andades.

Tillslut bad jag honom massera mig i svanken vid varje värk. Och det gjorde han. Såklart. Duktiga, snälla Björn.

Jag tror att klockan var tjugo över ett när barnmorskan ville ha upp mig på sängen för en undersökning igen. På nåt vis tog jag mig upp mellan två värkar och det uppdagades att jag var öppen 9 cm.

Barnmorskan viskade nåt om fosterhinnor och sen sa det bara Plask, eller snarare PLASK!!

och så forsade det ur mig, det kändes helt absurt och jag började skrika på en gång, för efter hon hade tagit hål på hinnorna så började det att gör JÄTTEOOOONT!

Jag försökte andas, men det var skitsvårt, så jag skrek i panik efter lustgas, men tyckte inte att det hjälpte.

Kom på nåt vis in i rätt andning igen och Björn satt och höll mina händer.

Sen kände jag bara hur det började pressa på och det var bara att börja krysta.

Uj uj. Vilket tryck och vilken smärta, men ändå så otroligt häftigt.

Ja och så låg jag då där och brölade som en ko. Och det var bara att hänga med.

Och sen kom han ut och var helt blålila och skrek han också.

Det var bara helt otroligt.

Björn grät och jag skrattade. Det fanns ingen plats för tårar hos mig, jag var så hög på endorfiner och adrenalin tror jag.

Nu i efterhand så önskar jag nästan att vi hade filmat under förlossningen. För jag glömmer så fort. Särskilt hur ont det gjorde.

Sen fick vi fikabrickan och jag fick duscha av mig.

Inga bristningar, hurra.

Och sen baxade vi över oss till BB.

Detta BB, med miljarders människor som kommer in och hälsar och pratar med en om allt möjligt. Jag ville helst bara vara ifred.

Ska skriva mer senare.

Nu måste jag gå och mysa med Beppe.