Klara och Mia sommarpratade igår och jag lyssnade lite i bilen tillsammans med Björn.
Det var tur att jag inte satt hemma och lyssnade på hela programmet ensam. Jag insåg det direkt.
För efter bara 1 min hade jag tårar i ögonen.
Nu idag är jag ensam hemma och jag lyssnar lite i taget. För att inte bli för engagerad och berörd.
Jag orkar inte med alla känslor som bara väller över mig just nu. Hormoner eller vad det nu är.
Det behövs bara att Björn tittar på mig på "fel" sätt, så blir livet bottenlöst.
Jag känner mig som en själ som bara svävar runt utan något som helst skydd.
Jag kan börja gråta för vad som helst.
Men skratta också för den delen.
Om Björn tittar på "rätt" sätt.

Igår var det en film på tv, där en man på cykel jagade en kvinna i en bil.
Det såg så otroligt roligt ut. Jag skrattade tills jag liksom inte fick ur mig mer skratt. Bara flämt.
Tillslut blev jag bajsnödig av att skratta så intensivt. Och fick gå på toa.

Undra om jag kan skratta fram en bebis också?