Vad lätt det är att, redan nu, falla in i pig-rollen. Det blir så lätt att jag hamnar i köket och börjar laga middagsmaten. Men idag så råkade Björn sätta igång där, före mig. Och jag kom på mig själv med att stå och glo på honom medan han började plocka fram grytor och ingredienser. Och Jag då, puckot. Försöker liksom tränga mig in tillsammans med honom i köket. Ja, för det känns som att han är på mitt territorium.

Helt plötsligt slog det mig då att, vad sysslar jag med egentligen?

"Smyg dig bort till soffan istället och sätt dig framför datorn. Det är ingen som kommer att döma dig för det."-var det någon som viskade inne i mitt huvud. Och mycket riktigt. Det gick ju jättebra att bara gå och sätta sig i soffan. Och snart är maten klar. ParmesanPanerade, bankade kycklingfiléer. Aaha. Ohlala.

Ja för när männen står i köket, så blir det ju alltid nåt storslaget. Inga korvar och makaroner då inte. Nä nä.
Tänk att de lyckas skryta upp sig själva, även där.

Men oj, nu skriker Björn att det blir inte som han tänkt sig.
Osten fastnar i pannan istället för på kycklingen.
Och det känns som att jag måste dit och hjälpa honom. Nejnejnej...

jag ska f-n inte gå dit.
Jag SKA sitta kvar här i soffan, om så hela köket exploderar. Och bara säga, mhm...aha. Ok. Va bra.
Och, få se nu, ikväll på fyran är det en brittisk dokumentär om kvinnor som svettas för mycket.
Det låter intresssant. Mmm. Ska kolla på det tror jag.

Ute så blixtrar det. Och när jag gick till postlådan nyss, så gick jag och hukade mig. Som om det skulle hjälpa.

Visst vore det ironiskt om jag blev träffad av blixten. NU. När jag precis ska till att föda. Väldigt jobbigt skulle det kännas. Så det är bäst att huka sig. Både inne och ute.
Då kanske man klarar sig undan ett tag till.