Mina älsklingar.

Om man läser mina senaste bloggar kan man lätt tro att mitt liv är piss. Därför måste jag skriva nåt som är bra nu. Så jag skriver om Björn och Bella, som är världens mest underbara skapelser. (förutom att Bella helst av allt vill sitta och klia sig i rumpan hela dagarna)
Och på fredag så drar vi på semester igen. Vi åker till Rättvik och hälsar på Björns bror med familj i deras sommarstuga och sen till Arboga för att hälsa på Björns mamma och (svenska) pappa. Det ska bli så mysigt (har jag bestämt). Och jag ska göra en mumsig pastasallad som vi ska stanna och äta på vägen. På nåt idylliskt ställe bredvid nåt vatten. Där Bella kan plaska vid strandkanten. Och jag och Björn kan ta kort av henne och av varandra. Idylliska bilder i svartvitt, som vi sen kan rama in i (billiga) IKEA-ramar. Och visa för besökare så att de tycker att vi är snygga och att vi har ett rikt liv. Detta är den braiga visionen.

Nu kommer den tragiska men dock mest troliga versionen.
Det blir så att vi bara tvärstannar på nåt skitfult ställe, en meter från motorvägen, fullt med sopor som luktar bajs. Vi måste tvärstanna, för jag har så lågt blodsocker(tror jag) så jag vill äta min pastasallad. Bella vägrar kissa, hon vill bara slita sig ut på vägen och bli överkörd.
Jag hulkar för att det luktar bajs av alla sopor.
Pastasalladen är skitslabbig, för jag har hett i tomater, som man inte skulle göra.
Sen så blir vi sura på varann för att det regnar. Och sen åker vi iväg med en rivstart och blir nästan påkörda av en gigantisk långtradare. För Björn glömde kolla innan han svänger ut. Och då blir jag rädd och ännu mer sur. Eventuellt börjar jag grina också för att jag blir så rädd och för att jag tycker så synd om mig själv för att jag har ett så miserabelt liv och förhållande.
Hmmm...
Men sen blir vi glada igen efter fem kilometer för då kommer vi till en bensinmack och jag får köpa en korv i baguettebröd. Utan dressing.
Jiiiiiha!
Jag längtar redan.