Jag är bättre än min mamma.

Hej.
Nu ska jag skärpa mig. Helen tyckte jag var en usel bloggare. (eller hur vad det du sa?)
Plånboken är återfunnen. Den låg ju i hans väska. Som han redan letat i. Men inte hittade han den inte. Men när jag, Annika, superletaren, stoppade ner handen....DÅ fanns den helt plötsligt där.
Jag är bäst på att hitta försvunna saker. Jag är som Saida här hemma och Björn, tja han är som den där tecknade figuren som inte ser så bra, som har stora flaskbottnar till glasögon och som bara går och vimsar. Jag skojar inte. Det är minst en sak per dag som Björn har borta och som jag hittar.
Men det är så typiskt också. Innan han ens har börjat leta så frågar han mig var "det och det" är. Och jag känner att jag blir lika irriterad varje gång. (trots att jag älskar honom ;)
Och det är fascinerande, för visst har jag hört denna sök-leta-dialog förr nånstans? Jovisst, det är ju mina föräldrar som uppfört sig på precis samma sätt. Där är det min mamma som altid har borta nåt och min pappa som hittar det.
När man tänker på det så blir det ganska komiskt. Jag har hittat en karl som är som min mamma. Skulle det inte vara tvärtom?
Ett fall för Freud.
Adjö.