Sköna slappa sommardagar

Hej!
Nu är jag och Björn (å Bella) i Skellefteå. Det var som att komma till utlandet. Helt plötsligt blev det sol och varma vindar. Lövely! Min enda mål nu är att försöka bli brun. Ja vet, ytligt men ändå viktigt.
Får nästan panik nu när jag gick ut med Bella. Det är molnigt! Dock är klockan bara sju, men ändå.
Sen så gör vi väl ungefär det som alla gör när de kommer hem till sina föräldrar. Vi äter och läser och sover.
Fast vi var dock ute och sprang en vända i spåret igår. Jag fick panik av att bara sitta still.
Idag är det marknad inne i stan som vi ska åka på. Och sen ser vi fotboll ikväll.
Det är kul att Björn är halv-spagge, då har man lite hjärta även hos Italien. Och nu ska de möta Tyskland. Om Italien vinner så betyder det att vi är där när det blir final. Det kan bli hur häftigt som helst tror jag. Så krossa Tyskland.
Annars så tycker jag att ni kan lyssna på Sommarprataren imorgon (söndag) John Ajvide Lindqvist. Han har skrivit mina två senast lästa böcker, som jag gillade skarpt. "Hanteringen av odöda" och "Låt den rätte komma in". Två boktips för den som vill läsa lite svensk skräck.
Hoppas att ni har det bra i sommarvärmen. Sköt om er!
Kram.

Jag är bättre än min mamma.

Hej.
Nu ska jag skärpa mig. Helen tyckte jag var en usel bloggare. (eller hur vad det du sa?)
Plånboken är återfunnen. Den låg ju i hans väska. Som han redan letat i. Men inte hittade han den inte. Men när jag, Annika, superletaren, stoppade ner handen....DÅ fanns den helt plötsligt där.
Jag är bäst på att hitta försvunna saker. Jag är som Saida här hemma och Björn, tja han är som den där tecknade figuren som inte ser så bra, som har stora flaskbottnar till glasögon och som bara går och vimsar. Jag skojar inte. Det är minst en sak per dag som Björn har borta och som jag hittar.
Men det är så typiskt också. Innan han ens har börjat leta så frågar han mig var "det och det" är. Och jag känner att jag blir lika irriterad varje gång. (trots att jag älskar honom ;)
Och det är fascinerande, för visst har jag hört denna sök-leta-dialog förr nånstans? Jovisst, det är ju mina föräldrar som uppfört sig på precis samma sätt. Där är det min mamma som altid har borta nåt och min pappa som hittar det.
När man tänker på det så blir det ganska komiskt. Jag har hittat en karl som är som min mamma. Skulle det inte vara tvärtom?
Ett fall för Freud.
Adjö.

Obrydd

Hej.
Ja, jag vet det var längesen sist.
Men ack så trött man blir av betygsättning, brännboll och skolavslutning.
Nu är jag dock på banan igen och ska skriva så mycket jag bara orkar, de närmsta dagarna.
Det som pågår just nu är att Björn har tappat bort sin börs. den har varit borta hela dagen, men han är helt lugn. Ligger i soffan och ser på fotbolls-vm, Italien match.
Själv kan jag omöljigt slappna av.
Jag vankar runt som en äggsjuk höna. Tittar under matbordet. Nähä, inte där heller.
Krattar lite gräs. Detektiv-tänker. Vad hände igår? Var var vi/han? Vi busade med Bella på stranden sent igår kväll. Tänk om plånboken flög ur där???

Jag ska försöka tänka på annat nu.
Lite kuriosa som hänt sedan sist:
Var hos tandläkaren. Inga hål.
Var hos optikern. Inga synförändringar.
Hade personalfest. Alla gick hem i tid.
Fick tillbaka på skatten. Sjukt mycket.
Åt färskpotatis. Gott.
Såg "Derailed". Jobbigt.
Badade badkar. Skönt.

...och nu ser jag mönstret.
Jag lever i skyddad verkstad. Jag har det för bra. Och när det nångång händer nåt jobbigt, så blir jag skitstressad.
Äh. Jag tar lite vin. Imorgon är det ju midsommar.
Puss puss!

Hur svårt kan det vara?

Hej.
Jag undrar om jag har tänkt fel nu. Men är det inte så att man skulle kunna sänka lönerna till alla skådespelare lite? Eller är det normalt att de ska kunna gå och köpa ett helt sjukhus "bara" för att de ska föda barn?
Jag syftar på detta med fildelning.
För några dagar sedan läste jag en artikel i A-bladet, där en kvinna skrev att uj uj uj, hur ska man lösa denna gordiska knut. Med folk som inte vill betala för sig då de laddar hem filmer på nätet. Hur ska då artister och skådisar kunna få sina löner? Och huuuuuur ska man kunna fortsätta göra filmer och serier i miljard klassen?
Men hur svårt kan det vara då, undrar jag. Är det då inte just det som kanske är meningen med denna debatt. Att man ska fatta att skådisars och andra artisters löner är roten till allt ont.
Varför vill 99% av alla wannnabes bli kända skådisar? Jo, för att de vill bli sedda med dyraste kläderna och de vill bo på en liten bergstopp, eller köpa en egen ö, där de kan sprätta runt.
Om man tog ner alla skådisar på jorden, genom att ge dem ordinary salary. De kan väl bo i ett vanligt radhus? Grilla med grannen.
Varför ska de bli några "Ybermenschen"?
De blir ju bara strul. Det skapar kaos i världen, för det blir för många som vill bli kända skådisar. Och om de inte blir det så tjurar de ändå vidare och tror att de visst kommer att bli det bara de kämpar lite till. Och tillslut blir det soc.bidrag av allt ändå.
Och i slutänden så mår kändisarna dåligt själv också. Pga all uppståndelse som blir direkt de visar sig. Hade de inte tänkt på det tidigare? Att det skulle bli ett jäkla hallabaloa?
Hur korkad får man vara?
Tur att jag är så himla smart då.