Sveriges Mästerkock-here I come!

Nämen, det är ju inge svårt, att göra kåldolmar. (så fult namn egentligen)
Bara koka lite grötris.
blanda ihop med färsen etc.
koka kålhuvudet
göra "dolmarna"
bryna dem lite
in i ugnen.
sen lök och morot med
oxbuljong och grädde och sky
till en härlig sås.
Koka potatisen
råröra lingonen (nej det var köpt lingonsylt, attans)
och sen klart.
Men om man har två trötta barn inom tio meters avstånd så är det faktiskt rätt avancerat att göra kåldolmar.
Det gick tillslut och det blev skitgott! (om man får säga så)
Svor åt Per M. då och då under tillagningen, för det var hans påhitt (dvs. kokbok)
I slutänden var det ändå värt det.
Sen ett härligt varmt bad med lilleman. Han älskar badkaret.
Och nu sover båda två. Stor- och lillkille.
Bästa stunden på dagen.
Tyvärr är teven ockuperad av hockey-fantasten Björn.
Men får jag sitta vid datorn ostört en stund så är jag ändå ganska nöjd.
Imorgon blir det dock film. Annars flyttar jag.
"Himlen är oskyldigt blå". Kan det va nåt? Inte lika bra som mina kåldolmar, men i närheten kanske.

En alldeles underbart vanlig dag

Jag älskar att se på Sveriges Mästerkock.
Adam är ju såå sööt!
Och nu är det en hel vecka kvar till nästa gång:(
Tur att man kan mellanlanda i Mästarnas mästare på söndag.
(väldigt innovativa program-namn)

Idag åt vi härhemma, "färsk kyckling på spenat och vitlöksbädd med gräddsås och rigatoni pasta"
Gött.
Annars så har jag varit på byn idag. Igen.
Pumpat barnvagns-hjulen på macken.
Svept en hamburgare (150gr)
Trånat över en lila tupp på Norrmalms.
Hets-handlat på Ica.
Svettat mig uppför Granen-backen. (18 graders lutning)
Varit på barngympa med Beppe.
Hängt tvätt.
å nu ska jag läsa en trevlig tidning som heter Family Living.
Jag har det ganska bra tycker jag.

Analysera mera.

Fick med mig ett frågeformulär från bvc.  Som ska fyllas i antar jag.
Då är det frågor som typ:
"Jag har kunnat se tillvaron från den ljusa sidan", "Jag har känt mig ledsen och nere", "Jag har känt mig så olycklig att jag gråtit"...osv.
Bara såna frågor som antyder att jag ska vara ledsen och olycklig. Inga frågor om att jag kanske är förbannad, arg och jävligt irriterad.
Kan man inte få hjälp med såna känslor? Är det bara dessa tragiska, sorgliga, offer-känslor som en nyförlöst kvinna förväntas ha?
Jag känner att jag blir förbannad.
Inte deprimerad.
-Men ta en öl å sätt dej i soffan och rapa då, kvinna.
-Ja, jag skaaa.

Allvarligt talat, det kan ju vara farligt för omgivningen om inte jag får hjälp med att hantera all ilska som ibland bara väller upp inom mig.