Till den som orkar läsa

Mitt liv har förvandlats till ett h-vete.
Jag har blivit typ blåst på mitt jobb och jag håller på att bli helt tokig av detta.
Inatt var det hemskt. Jag bara grät och kunde inte sova.
Snabb förklaring:
Min chef/rektorn på skolan, lovade mig tjänsten bara jag blev klar med utbildningen.
Jag skickar in mitt examensarbete 19 juni. Får examensbeviset utskrivet 5 sept.
Då är det helt plötsligt försent. Jobbet går till en tjej som fick sitt examensbevis utskrivet 8 juni.
(Observera att ansökningstiden gick ut 28 maj, alltså hade ingen av oss examen klar då)

Jag föder barn 17 augusti, i godan ro. Väntar sedan lugnt på att få examensbeviset. Jobbet är ju redan "kirrat" enligt min chef.
Sedan så börjar allt bli förvirrat. Han menar att facket (lärarförbundet) säger att han inte kan lova bort jobb.
Jag ringer mitt fack, (lrf). De lugnar och säger att examensbeviset bara är en formalitet. KLart jag ska ha jobbet.
Men min chef står fast.
Annika, ditt examensbeviset kom in "försent". Vi måste ge jobbet till den andra tjejen.

Jag gråter och sliter mitt hår. Så här kan det väl inte gå till? Eller?
Beklagar mig för Björn och får sedan nya krafter. Börjar ringa runt till personalchefen i kommunen, chefen för rektorerna, skolchefen.
Får bara tag på personalchefen. Typiskt!
Stelkvinna som låter som en robot: -Vi måste förlja reglerna.

Vilka jävla regler tänker jag och ringer Skolverket.
Nej de har ingen sån specifik regel om att den som först får examensbeviset utskrivet ska ha jobbet.
Ringer tillbaka till personalchefen och löper amok i telefonen.

RInger facket. De kan väl hjälpa mig? Jo de ska sitta med på möte om mig.
HUrra.
Men nej. Det blir inte bra. KOmmun-människorna står fast. Det blir inget jobb.
Fan fan fan.
Jag har ju ändå jobbat i 3.5 år i kommunen, 3 år som spansklärare. Finns det ingen rättvisa??
Aldrig sjuk. Bara 25% i 3 veckor pga graviditetsillamåendet.
Hade lätt kunnat sjukskriva mig 100%, men "ställde upp" för jobbets skull.
Samma sak för 2 år sedan. Jobbade 70% för att hinna med studierna, men gick upp till 100% för min chef var desperat efter en svensklärare.
Snäll, det är vad man är. Till vilken nytta då?
Nu är man utkickad i kylan.
Jag grubblar. Vem kan hjälpa mig? Vem ska jag ringa?
Ringer UNiversitetet. Kan de säga till kommunen att de skulle kunnat behandla mitt ärende snabbare, om de vetat att det brann så i knutarna?
De känns rädda. Vågar inte riktigt ta ställning, men tycker ändå att jag borde få rätt. De vill bara inte skriva det i något mail till kommunen. Och den jag allra helst behöver prata med, han är förstås sjuk. Typiskt.
Hmm, grubblar några nätter till. Vem ska jag ringa?
Ringer Jämo. Men får inte tag på deras jurister.
Suck.
Mitt i alltihop ska det ammas och tröstas.
Jag får huvudvärk. Men blir inte sjuk. INte fysiskt iallafall.
Mentalt sett så är jag helt slut.

Min käre sambo försöker peppa mig.
Jag ringer facket några gånger till. Men det är segt. De börjar ge upp.
Min sambo tar nya tag. Han ringer upp min chef och blir nästan osams med honom.
Heja Björn! Jag blir uppfriskad och ringer runt lite till. Vet knappt vem jag pratar med, försöker bara engagera folk i fallet.
Engagerar hela mamma-gruppen.
De blir upprörda och verkar redo till kamp.
Men vi sitter alla där och ammar så det är svårt att göra något på en gång.

Nu sitter jag här, mitt i natten och kan inte sova,
tycker otroligt synd om mig själv och ser bara ett stort mörker.

Det som såg så ljust ut i våras har förvandlats till beckmörker.
Vet dock att jag har fördel som har en lärarexamen.
Ringer till chefen och frågar om tjänster som bör komma ut till våren.
Helt plötsligt finns inga svensklärartjänster heller. Det kan inte stämma?!
Börjar inbilla mig att han vill ha bort mig från arbetsplatsen.
Jag har blivit paranoid på kuppen. Hurra.
Men är det inte sådet är?
Han är less på mig. Vill ha in nytt friskt blod.
SItter här som en trasa.
Har kämpat som ett djur för att hinna bli klar med utbildningen innan jag födde Beppe.
NU känns allt förgäves.

Försöker tänka i nya banor. Detta är ett vägskäl. Gud har en tanke med allt detta.
Vad? undrar jag. Jag vill bara ha ett jobb.
Hur ska det gå för Beppas?
Usch. VIll bara gråta, men får bara mer ont i huvet då.

Otack är världens lön.
Usch igen, för min fula bitterhet.
Inte tänka sig som offer. Inte inte.
Men det är så svårt att vara positiv.

Jag vill bara hämnas. Reptilhjärnan vaknar.
Fortsättning följer...