Otäckt

Inatt drömde jag om en zombie som jag blev lite halvkompis med. Han blev bara tokig ibland. Men för det mesta släpande han bara sin yxa efter sig. Ja, han hade alltså en yxa som han jagade folk med. Men mig var han snäll mot. Men jag kunde inte riktigt slappna av helt ändå.

Walk like an african

Nu måste jag berätta en sak som är skithemlig. Björn kommer att döda mig. Men jag har köpt ett par masai skor. Det är skor som får en att gå som en masai-människa, och då sliter det inte på knä och leder. Dom var skitdyra och Björn tycker det är så onödigt med dyra saker, iallafall när jag köper dom. Han kommer att tvinga mig till prostitution tills dess att jag har tjänat in kostnade.
Dessutom tycker han det är onödigt med såna där lite flummiga saker. Men jag tycker de verkar skitbra och jag ska ha dem på jobbet varje dag.
Men nu ligger de gömda längst in i garderoben. Hahaa!
Hoppas han inte hittar dem.

Men hej ba!
Maggan Graf har ju också en husbil.
Nice!

Slamsorna

Är det möjligt att det alltid har varit såhär? Har det alltid, varje sommar legat tusentals döda lemlästade djur längs vägarna? Kilometer efter kilometer dyker de upp. Man försöker att inte mosa dem ytterligare en gång och i och med det så måste man köra slalom över vägen, vilket nog inte är så bra ur trafiksäkerhetssynpunkt. Men ack så svårt att låta bli.
Jag sörjer för varje slamsig päls jag ser. Samtidigt som jag försöker gissa vilket sorts djur det är som ligger där. Mest ser det ut som rävar. Stackarna. Är det för att de är flest eller är de bara mest korkade? Jag menar måste de ut ur skogen? Det är ju i skogen allt det mysiga lummiga gröna finns. Varför måste de då ut på asfalt? Varför vänder de bara inte tillbaka in i skogen igen när de ser asfalten? Varförrrrrr!?
Jag har aldrig kört på ett djur någongång. Om en räv skulle dyka upp, tänk om jag bara väjer rätt ut i skogen då? Jag offrar mig liksom för räven. Men tänk om den idioten bara stannar på vägen tills han blir smashad av nästa bil. Då har jag ju offrat mig själv i onödan.
Ja. Suck.
Iallafall så tycker jag att jag ser extremt mycket döingar på vägarna. Ska det vara så? Och var det så förra sommaren också, utan att jag märkte nåt. Vilken grym människa var jag då da?
Jag måste verkligen ha utvecklat min medkänsla. Jag tycker det är så sorgligt med alla döda djur. På ett ställe såg det ut som att huvudet låg en bit bort från kroppen.
Uuuuuäääääh så vidrigt. Jag blir knäpp bara av att tänka på det.

Jag har fått nån typ av blogg-sjuka.
Inne i mitt huvud hör jag då och då små tankar läsas upp.
Som en layout till bloggen liksom.
Jobbigt, men ganska fascinerande.

Återkomsten

Hej och välkommen tillbaka Annika Pannika!

Jag har gjort tiotusen saker sedan jag skrev sist och nu ska jag berätta om allt det.

Eller nej det ska jag ju inte.

Jag orkar inte ens skriva en sammafattning för det känns alldeles för "billigt".

Man kan ju inte sammanfatta sitt eget liv, hallå. Nej det går bara inte.

Det jag kan säga är iallafall att vi kom hem från Gotland för en vecka sedan och Gotland var så himla bra och fint så jag är förälskad.

Jag rafsade åt mig lite vita stenar (får man det egentligen?) och så köpte jag fårskinn, så nu tycker jag att jag har det ultimata hemmet, inredningsmässigt sett.

Nu ska jag försöka ta mod till mig och ringa till en vän som har cancer. Varför nu det ska vara så svårt. Iochförsig så ringde vi inte till varandra innan heller så det kanske är därför det känns lite skumt. dessutom ska Bella med, för hon har hundar, så det blir ju kul! Och på teve på nyhetsmorgon så sa de PRECIS nu att 80% av alla cancersjuka överlever, så vad är det jag är rädd för?

Jag har bara telefonskräck, thats it! Då spelar det ingen roll vilka sjukdomar som folk som jag ringer till har.

Nu börjar jag röra till det. Så jag slutar.

Bilden är från Gotland. Vår nya älskling är med på bilden.

Jag menar husbilen.

Chiao!