Hypokondrikern
Idag gick jag till en läkare, för jag inbillar mig att jag har det där hjärtfelet som gör att man bara faller ner och dör. (är det inte en sång som går så?)
Och jag ångrade mig direkt jag kom dit. Det kändes som att jag bara satt där och hittade på en massa symtom om mig själv, för att få uppmärksamhet.
Fast jag har ju ibland känningar i hjärttrakten. Är det inte hjärtinfarktsvarning då?
Men jag var där i en hel timme och de lyssnade och gjorde ekg och tog blodprov och andra prover. Men jag var ju inte sjuk.
Ska man liksom bli besviken då?
Jag var ju typ inställd på hjärttransplantation.
Kanske lite härlig sjukskrivning.
I dessa moderat-tider.
Lycka till.
Nej men iallafall så fick jag veta att jag hade lågt blodtryck och väldigt låg puls.
Men allt det var bara bra.
Sen så var det en tjej som svimmade av stolen när de skulle ta blodprov på henne, så då fick jag springa fram och ta tag i henne då hon tippade. För jag satt precis utanför och väntade på min tur.
Så det var lite action on the hospital.
Fast jag är fortfarande lite sugen på ett till EKG, ett sånt där man får springa på löpband med en mask på ansiktet och såna där ploppar på kroppen.
Comprende?
Jag ska vänta lite, sen ringer jag igen.
Det kostade ju bara 140 kr.
posted by akkiboa @ 11:28 AM
5 Comments:
Bra att man är normal! Tack för att du berättar detta. Eller outar heter det kanske på äkta terapi språk.
Annika - du måste blogga mera? Var håller du hus? Miss u // h
Både du och Mia är mina knäppaste kompisar insåg jag just, haha! Föder jag hypokondrin om jag berättar att jag var på sjukhuset med darling igår och såg honom snittas upp?? Han hade en hårsäcksinflammation under armen som blivit spränfylld som en pingisboll. Han var rädd och ville hålla handen när de skar...men jag hängde över honom för att se bättre, barbarisk som jag är. :)
Det var skitintressant ju...
This comment has been removed by a blog administrator.
Jag har OXÅ varit hos doktorn. Jag är med i klubben!
Jag åkte dit för att jag blev opererad för en vecka sedan och de hittade en ful blindtarm som de avlägsnade och sedan dess har jag varit dålig med hög sänka och feber. Jag blir långsamt bättre men det går lååångsamt.
Och jag var så less på det här årets elände med utomkvedshavandeskap och den senaste månaden en massa besök hos ignoranta läkare som inte velat lyssna på mina symptom på magont. Och efter operationen komplikationer.
Men väl där kom jag helt av mig i min oro för att tillfrisknandet går så långsamt. Det första doktorn sa var att jag är gravid!!! Mitt i allt elände har ett frö velat ta fart i min kropp och denna gång på rätt ställe!
Jag lämnade sjukhuset med en bild på mitt 5,7 mm lilla foster.
Och med en känsla av att gud trots allt finns :)
Post a Comment
<< Home